Geografi
Iran, "ariernas land", hette Persien fram till 1935 och är tre
och en halv så stort som Sverige. Landet ligger mellan två
försänkningar: Kaspiska havet i Norr och Persiska viken i
Söder. Genom det smal inloppet till Persiska viken -
Hormuzsundet-passerar en stor del av oljetrafiken till
västvärlden.
I Persisika viken mynna också floden Shatt al-Arab, som
längst i sydväst bildaren omtvistad gräns mellan Iran och
Irak.
Irans inre utgörs av en högplatå med en medelhöjd
över havet
på 1000 meter. Platån är på alla sidor omgiven av
bergskedjor, av vilka den största, Zagrosbergen. löper från
Irans nordvästra ' hörn söderut mot Persiska viken och böjer
sedan av österut. Bergskedjan har toppar över 4000 m. Det
smalare men lika höga Elbursmassivet löper österut från
Zagrosbergen längs Kaspiska Havets södra strand.
Den cenrala högplatån är till större delen obebolig,
då stora
ytor täcks av saltträsk-Dasht-i-Kavir- och av stenöken -
Dasht-i-lut. Iran har många avloppslösa saltsjöar som
Urmiasjön i nordväst och Hirmandsjön vid gränsen mot
Afghanistan. Även Kaspiska Havet, som ligger 26 meter
under havsytan och som snabbt miskar i omfång, är en sådan
sjö.
Historia
Efter att ha revolterat mot medernas välde framsträdde
Perisen för första gången som en självständig
stat på
500-talet efter Kristus under ledning av fältherren Cyrus.
Efter en period av snabb expansion, då bl a babylon och
Egypten erövrades, besegrades detta sk akemenidiska
välde i slutet av 400-talet f.k av grekerna, för att 330år
f.k
erövras av Alexander den Store. På 200-talet e.k
återuppstod Persien som en självständig stat-det
sassanidiska riket. Efter att ha försvagats av ständiga krig
med romare och turkar erövrades detta vid mitten 600-talet
e.k av araberna. Islam ersatte Parsismen som
statsreligion, och Perien underställdes kalifatet i Bagdad.
Sedan kalifatet i Bagdad hade brutits samman följde från
1000-talet perioder turkiskt, mongoliskt och Afghaniskt
herravälde. Det var först 1502 som enat och oberoende
Persien återupprättades av safaviderväldetsgrundare
Ismail, som påtvingade den övervägande sunnitska
befolkningen shiia som statsreligion. Dem europeeska
stormakterna började redan på 1600-talet få inflytande
i
persien, och under kadjarddynastin på 1800-talet
drabbbades landet hårt av rivaliteten mellan britter och
ryssar i området. Persien tvingades lämna ifrån sig stora
besittningar till Ryssland, och ryskinspirerade persiska
angrepp på Afghanistan ledde till krig med Storbrittanien.
Sedan Storbrittanien och Ryssland genom ententen 1907
blivit bundsförbanter, bekräftade dem i ett hemligt avtal
Persiens uppdelning i intressesfärer, en rysk i norr och en
brittisk i söder.
En nationalistisk statskupp förde 1921 miltären Reza Khan
till makten. Denne omorganiserade arme med hjälp av bl a
svenska officierare och 1925 valdes han till shan under
namnet Reza Sha Palavi.
Religon
Den shiitiska riktningen inom Islam var redan lång före den
islamiska revolutionen 1979 statsreligion i Iran. Den har
efter revolutionen i en högre grad präglat den det iranska
samhället, bl a genom iförandet av religös rättskipning-
sharia-lagar. Av de 90% av befolkningen som bekänner sig
till Islam är omkring 93% Shiiter, medan bara ca 5%, främst
kurder och balucher tillhör Islams huvudriktningar. Ett par
mindre islamiska sekter finns också i landet.
Shia, som är den näst största riktningen inom Islam,
uppstod redan under 600-talet, då dess anhängare vägrade
erkänna några andra än profetens Muhammeds ättlingar
som kalifer(andliga och värdsliga överhuvuden).
I Iran infördes shia som statsreligion på 1500-talet. Shia
erkänner tolv imamer efterföljare till Muhammed-som
religösa och rättsliga auktoriteter. Den tolfte imamen som
försvann på 1800-talet ska enligt denna tro en gång i
tiden
återvända till sin trogna som Mahidi, frälsaren. Städerna
Qom söder om Teheran och Meshed i östra Iran är
vallfärdsorten och heliga platser för shiiterna. Det Iranska
"prästerskapet"- snarare de skriftlärda- omfattar mer än
100 000 mullor, som utbildas i religösa skolor i de heliga
städerna.
Prästerna bildar sedan gammalt en samlad, hierarkiskt
uppbyggd organisation, som bl a genom rätten att kräva in
religös skatt, Khoms, åtnjuter stort ekonomisk oberoende
från et världsliga samhället. I Spetsen för mullorna
står en
liten grupp högre präster, Aytollaher. Irans förislamisk
religion, den av Zarathustra grundade parsismen, har ännu
ett litet antal annhängare i landet.
Ekonomi
Landets ekonomi har traditionellt dominerats av oljan. Det
var med oljeintäkter som shahen kunde lansera sin
industriella satsning med många dyrbara projekt, göra
sina stora vapeninköp samt finansera en import av
konsomtionsvaror avsedda för de välbeställda. I samband
med 70-talets drastiska oljeprishöjningar erfor Iran också
en rejäl tillväxt av ekonomin. Men de industriella
satsningarna var dåligt anpassade till landets traditionella
ekonomi och till den stora jordbrukssektorn.
Det försummade jordbruket ledde till ökad import av
livsmedel och till en omfattande inflyttning till städerna. En
hög inflation urgröpte levnadsstandarden för många
iranier och bidrog till det växande missnöjet med shahens
välande. Den islamiska revolutionen medförde en drastisk
omläggning av den ekonomiska politiken.
De stora industriprojekten skrinlades, dels på grund av
yttre tvingande skäl som brist på utlandsvaluta och USA`s
sanktionsåtgärder men också till följd av egna motiv.
Iran
skulle bli självförsörjande och ekonomiskt oberoende, var
parollerna från de nya ledarna. Landet skulle inte förlita
sig på utländsk expertis och importerad materiel.
Oljeindustrin, bankerna, gruvindustrin, kraftföretagen och
transportväsendet förstatligades. I enlighet med det
islamiska mot ocker avskaffades ränta på kapital. Det
finns numera religösa konton som inte har någon
avkastning. Några bankkonton ger avkastning genom att
spararen får del av bankens vinst. Banker och andra
långivare kan ingå ett sorts kompanjonskap med
låntagare som ger andelar i vinsterna. Kriget sjunkande
oljepriser, stel byråkrati, ineffektiv företagsledning, brist
på tekninsk utbildad personal och politiska beslut har
försatt den iranska ekonomin i kris. Den ekonomiska
aktiviteten är lägre än före revolutionen.
Naturtillgångar
Olja och gas är Irans främsta råvarutillgångar, och
de utgör en livsnerv i
landets ekonomi. Irans råoljereserver har beräknas uppgå
till ca 70 miljarder
fat. Olja har utvinnits i Iran sedan 1909, men det var först på
70-talet som
oljan ersatte jordbruket som landets viktigaste inkomstkälla. De flesta
oljekällorna finns i provinsen Khuzistan nära gränsen till
irak. För produktion
och försäljning svarar det statliga oljebolaget NIOC.
Iran har några av världens största reserver av naturgas,
(12% av världens
kända tillgångar) och gasfyndigheterna är till stor del
outnyttjade. Gas
utvinns förutom vid oljefälten från fyndigheter i närheten
av Qom strax söder
om Teheran och vid Sarakhs i nordvästra Iran. År 1961 avtalade
Iran om
gasleveranser via en ledning till södra forna sovjetunionen i utbyte
mot ett
stålverk i Isfahan. diskussioner har också förekommit
om utvidgade
gasleverander till forna sovjet. Förutom olja och gas utvinns järnmalm
och
kol, främst till de sovjetskbyggda stålverket i Isfahan.
Stora kopparreserver finns på flera håll i landet och förutses
bli en
betydelsefull framtida inkomstkälla. Längs gränsen Afghanistan
och
Pakistanfinns uran, som man anser att använda vid det atomverk som
håller
på att byggas i Bushehr. Bland övriga mineralfyndigheterkan
nämnas bly,
zink, svavel, salt, marmor, krom, turkos och agat. Alla mineraltillgångar
nationaliserades 1960. Exploateringen av naturtillgångar är
numera den
snabbast växande näringssektorn i Iran.
